Jag valde att skaffa en blogg, för att skriva av mig inte för att ni skall läsa den. Jag bryr mig inte helt ärligt vad ni kommer säga och tycka. Eftersom jag kommer skriva känslor och sånt har jag gjort mig anonym, men jag kan iallfall berätta att jag är en 14 årig tjej som önskar sig ett riktigt liv. Det finns personer som har det mycket svårare än mig, och det är jag riktigt medveten om. Men att gå igenom samma sak varje dag gör mig deprimerad och svag. Mina föräldrar är inga jag älskar, men ändå så gör jag det långt inne. Även om jag har sår, blå märken och annat efter dom.
hela mitt liv har jag undrat '' Varför just jag ? ''
när jag var 5år försökte jag ta mitt liv med en kniv. Jag har alltid varit rädd för döden, det är därför jag är kvar idag. Jag gråter natt efter natt, jag vaknar med rödsprängda ögon och önskar att jag bara kan stanna kvar. För skolan är min marddröm. Sen jag var liten har jag varit ett offer. Fick höra en del ord så jag önska att jag var döv. För jag tog åt mig, det gör jag fortfarande! mitt självförtroende försvann helt. Jag blev så nere så att jag började mobba själv. Och då gick jag i 3:an.. normalt för ett barn.
Jag skulle göra vad som helst för att alla barn skall slippa misshandel, mobbning och annat som gör så dom mår dåligt. Att dom som utser sig till populära och bara är allmänt snobbiga tycker jag är okej att trycka ner.
Dom behöver känna våran känsla, dom måste inse för att alla skall få det bättre och hjälpa till.
Jag satt och kolla runt på youtube för en stund sedan och såg detta:
- det är nog det hämskaste jag sätt, jag grät och det gör jag fortfarande.
när jag ser sånt här, får jag ångest. Jag vill hjälpa.
